Välkommen till spökhistorier för barn. Här kan ni tillsammans eller själva läsa spökhistorier som är lite lagom läskiga för både små och stora, vissa utav spökhistorierna är korta och andra är lite längre.
Känner man sig osäker om man vågar så är det alltid bäst att låta en vuxen läsa spökhistorien först!
Hoppas ni vågar läsa spökhistorierna och dela gärna med er själva vad ni tyckte i kommentaren nedan.
- Det gamla huset
- Den mystiska eken
- Spökhuset
- Det förtrollade trädet
- Den gamla fyren
- Det mystiska stenhuset
- Den kusliga herrgården
- Den mörka skogen
- Den förtrollade skogen
- Sagohuset
- Klocktornet
Det gamla huset
En gång i tiden, i en liten by omgiven av gröna kullar och prunkande blommor, fanns det ett gammalt hus som alla i byn sa var hemsökt. Huset låg på en kulle och var täckt av klättrande vinrankor och mystiska skuggor. Ingen vågade gå nära huset på natten, för alla var rädda för spöket som skulle sägas bo där.
Men en modig ung flicka vid namn Emma var nyfiken på sanningen. Hon trodde inte på spöken och tänkte att det bara var en berättelse som de äldre i byn hade hittat på för att skrämma barnen. En natt, när månen var full och stjärnorna lyste klart på himlen, bestämde sig Emma för att bevisa att det inte fanns något spöke i det gamla huset.
Hon tog med sig sin trogna hund, Max, och smög sig upp till huset. Max var också modig och följde alltid Emma överallt. De öppnade dörren tyst och gick in i huset. Det var mörkt och dammigt, och det kändes som om huset höll på att falla isär.
De letade genom de olika rummen och upptäckte gamla möbler och tavlor som hade hängt där i årtionden. Plötsligt hörde de ett svagt susande ljud. Det lät som ett skratt, men inte ett skrämmande skratt, utan ett vänligt och glatt skratt.
Emma och Max följde ljudet och kom till ett litet rum längst ner i huset. Där inne fann de en gammal gungstol som rörde sig fram och tillbaka på egen hand. På stolen satt en vacker kvinna med silverskimrande hår och ett leende som lyste upp hela rummet.
Kvinnan berättade för Emma att hon inte var ett spöke utan en vänlig ande som hade bott i huset i många år. Hon hade bott där när hon var en liten flicka och älskade huset så mycket att hon hade beslutat att stanna kvar även efter att hon hade gått bort.
Hon sa att hon hade längtat efter sällskap och glädje i många år och att hon hade skrattat för att visa att hon var vänlig. Emma och Max pratade med kvinnan och berättade om byn och alla dess invånare.
Så från den natten besökte Emma och Max det gamla huset regelbundet och blev vänner med den vänliga anden. De hade picknickar på kullen och delade historier och skrattade tillsammans. Och i byn insåg alla att det inte alltid är rätt att döma något eller någon efter sitt utseende, för ibland kan det vara mycket mer än vad ögat ser.
Den mystiska eken
Det var en gång en liten pojke som hette Liam. Han bodde i en mysig stuga i utkanten av en tyst by. Precis utanför stugan fanns en gammal ek, och Liam älskade att klättra upp i trädet och titta ut över det vackra landskapet. Men det fanns en sak som alla byborna varnade Liam för – de sa att ekens skugga var hemvist för ett spöke.
”Var försiktig, Liam,” sa hans mamma, ”du vet aldrig vad som kan gömma sig i ekens skugga.”
Men Liam var nyfiken och orädd. Han tänkte att spöken inte var riktiga och att de bara var sagor för att skrämma barn. En dag, när solen var högt på himlen och skuggorna var korta, bestämde sig Liam för att utforska ekens skugga själv.
Han klättrade upp i trädet och tittade ner på marken nedanför. Plötsligt märkte han något röra sig i skuggan. Han tittade närmare och såg en suddig, genomskinlig figur. Det var en spöke! Liam ryckte till och nästan föll ner från trädet av rädsla.
Men när han tittade noga insåg han att spöket inte var skrämmande alls. Det var en liten flicka med glittrande ögon och ett brett leende. Flickan sa, ”Hej, jag heter Emily. Vad heter du?”
Liam svarade, ”Jag är Liam. Varför bor du här i ekens skugga?”
Emily berättade att hon hade bott där i många år och att hon älskade att leka bland träden. Hon var inte ett läskigt spöke, utan bara en snäll ande som tyckte om sällskap.
Liam och Emily blev snabbt vänner. De lekte tillsammans varje dag och hade roligt i ekens skugga. De byggde kojor, letade efter skatter och berättade historier för varandra. Liam insåg att inte alla spöken var skrämmande och att han hade hittat en riktig vän i Emily.
Snart berättade han för sina föräldrar om sin nya vän, och de blev glada över att höra att han hade funnit en snäll ande i ekens skugga. Emily blev en älskad medlem av byn, och alla barnen ville leka med henne.
Så Liam och Emily bevisade att ibland kan man hitta vänner på de mest oväntade platser, även i ekens skugga. De hade många äventyr tillsammans och lärde sig att inte döma människor – eller spöken – efter deras utseende, utan efter deras hjärta.
Spökhuset
Det var en gång en liten by omgiven av frodig skog och glittrande sjöar. Mitt i byn fanns ett gammalt, förfallet hus som alla kallade för ”Spökhuset.” Ingen vågade gå nära det, och många sa att det var hemvist för ett spöke som kallades Spök-Lena.
Men en dag beslutade tre modiga barn, Sara, Tim och Emma, att ta reda på om det verkligen fanns ett spöke i Spökhuset. De smög sig till huset en mörk kväll, redo att avslöja sanningen en gång för alla. Varje av dem hade med sig en ficklampa och en påse med godis, ifall de skulle träffa på Spök-Lena och behöva muta henne.
När de klev in i huset var det mörkt och tyst. De hörde en svag knackning och såg en skugga som rörde sig längs väggen. Tim skakade på huvudet och sa, ”Det är bara våra egna skuggor som skrämmer oss.”
De utforskade huset och hittade trappan som ledde till vinden. Där uppe hörde de ett sorgset, högt skrik. De tittade mot ljudet och såg en blek, genomskinlig gestalt som svävade framför dem. Det var Spök-Lena!
Barnen var skrämda till en början, men de såg att Spök-Lena såg ledsen ut istället för farlig. Hon klagade på att hon hade varit ensam i huset i många år och att hon inte kunde hitta sin favoritleksak, en mjuk kanin som hade försvunnit för länge sedan.
Sara, Tim och Emma kände medlidande för Spök-Lena och bestämde sig för att hjälpa henne att hitta sin älskade kanin. De letade genom hela huset, och till slut hittade de kaninen gömd under en gammal trappa. Spök-Lena log för första gången på länge och tackade barnen.
Från den dagen blev Spök-Lena inte längre kallad för ”Spök-Lena” utan ”Lena, den glada spöket.” Hon och barnen blev bästa vänner och hade många roliga äventyr tillsammans. Lena berättade för dem historier om tiden när huset var fullt av skratt och lek.
Sara, Tim och Emma lärde sig att man ibland kan hitta vänner på de mest oväntade platser och att det är viktigt att inte döma någon efter sitt utseende. De lärde sig också att även spöken kan vara snälla och behöver ibland bara lite hjälp och värme för att bli glada igen.
Det förtrollade trädet
I en liten by vid foten av ett mörkt och mystiskt skogsområde fanns ett gammalt, förtrollat träd. Trädet var mycket speciellt, för ryktet sade att det gömde en vänlig ande vid namn Älva-Ella. Alla barn i byn älskade att samlas under trädet för att höra spännande historier om äventyr och magi från Älva-Ella.
En dag beslutade tre nyfikna barn, Lisa, Jonas och Mia, att försöka träffa Älva-Ella. De hörde att om man gick till trädet vid midnatt och visade respekt, kunde man be om en önskan och få den uppfylld. Trots att de var lite rädda bestämde de sig för att ge det en chans.
Så vid midnatt gick de till det gamla trädet. Det var en stjärnklar natt, och månskenet kastade sitt silvriga sken över byn. De stod tysta och högtidlga under trädet och tände en liten ljuslykta som de hade med sig.
Plötsligt, framför dem, började luften gnistra och en mjuk, glittrande gestalt framträdde. Det var Älva-Ella! Hon var klädd i en skimrande klänning och hade vackra vingar på ryggen.
Mia, som var den tapperaste av trion, steg fram och sa, ”Älva-Ella, vi är tre vänner som har kommit för att träffa dig. Kan du hjälpa oss med en önskan?”
Älva-Ella log vänligt och sa, ”Självklart, mina kära vänner. Vad är er önskan?”
Lisa, Jonas och Mia tänkte noga och bestämde sig för att önska något som skulle hjälpa hela byn. De önskade att byns grönsaker skulle växa starkare och smaka ännu godare så att alla skulle kunna äta hälsosam mat och vara glada och friska.
Älva-Ella nickade och sa, ”Era hjärtan är varma och önskningar goda. Önskningen ska bli uppfylld.” Sedan försvann hon i en gnista av glittrande stjärnor.
Nästa morgon vaknade byn upp till en underbar överraskning. Grönsakerna i byns trädgårdar hade vuxit så mycket att de var enorma och smakade underbart. Alla barnen sprang ut och skrattade när de såg de jättestora morötterna, pumporna och tomaterna.
Lisa, Jonas och Mia berättade för alla i byn om sin möte med Älva-Ella och hur de hade önskat för byns bästa. Byn var så tacksam och glädjen var överallt.
Från den dagen fortsatte barnen att besöka det gamla trädet och Älva-Ella för att höra hennes spännande berättelser och ibland göra fler önskningar. De hade lärt sig att det finns magi överallt, om man bara vågar tro på den och göra goda gärningar med sitt hjärta.
Den gamla fyren
I en liten stad vid havet fanns en gammal fyr, som lyste upp natten för sjömännen som kom närmare kusten. Folket i staden älskade sin fyr, och den var känd för att ha ett hemlighetsfullt skimmer. Många sa att en vänlig ande bodde i fyren och vakade över dem.
En ung pojke vid namn Lucas var nyfiken och ville träffa anden. Han hade hört berättelser om den magiska vänskapen mellan stadsborna och anden som de kallade Ljus-Lina. En natt, när månen var full och stjärnorna sken klart, bestämde sig Lucas för att besöka fyren och söka efter Ljus-Lina.
Han smög sig tyst upp för trapporna i fyren och tittade ut över det oroliga havet. Plötsligt hörde han en försiktig sång, en vacker melodi som sjöngs av en röst som var som en vinden. Han vände sig om och såg en glittrande gestalt som svävade över golvet.
”Vem är du?” frågade Lucas försiktigt.
Anden, med ett vänligt leende och ljusstrimmiga kläder, svarade, ”Jag är Ljus-Lina, väktaren av fyren. Vad förde dig hit, lille vän?”
Lucas kände sig inte rädd utan berättade för Ljus-Lina om sitt önskemål. Han ville att sjöfarten skulle vara säker, och alla i staden skulle vara glada och fridfulla. Ljus-Lina nickade och sa, ”Din önskan är ädel, Lucas.”
Sedan tog hon en glittrande stjärna från himlen och blåste på den. Stjärnan förvandlades till en gnistrande fackla och sattes på toppen av fyren. Fyrens ljus blev ännu starkare, och det strålade över havet som aldrig förr.
Lucas tackade Ljus-Lina och de pratade om många saker. Hon berättade historier om havet och staden och om hur hon alltid hade funnits där för att se till att alla var trygga. Lucas visste att han hade funnit en verklig vän i Ljus-Lina.
Från den dagen fortsatte Lucas att besöka fyren och prata med Ljus-Lina. Han berättade för de andra barnen i staden om sin vän och om hur magin från havet och himlen hade gjort deras stad ännu vackrare och mer fridfull.
Så, i den lilla staden vid havet, fortsatte vänskapen mellan barnen och Ljus-Lina att lysa starkt, och de lärde sig att även om vänner kan vara osynliga ibland, är deras kärlek och omtanke alltid närvarande.
Det mystiska stenhuset
I en vacker by omgiven av skog och ängar låg ett gammalt stenhus med ett spännande mysterium. Folk sa att det huset var hemsökt och att det doldes en skatt där inne som ingen hade kunnat hitta i generationer.
En dag bestämde sig tre bästa vänner, Emma, Oliver och Sofia, för att ta reda på sanningen om det gamla huset. De hade hört historierna från sina morföräldrar och var nyfikna på om det verkligen var något mystiskt med huset.
De smög sig in i huset en solig eftermiddag när skuggorna var som kortast. Huset var tyst och dammigt, och de kände sig som riktiga äventyrare. De bar med sig ficklampor, picknickkorgar och en gammal skattkarta som Emma hade hittat i sin farfars gamla låda.
De utforskade rum efter rum och märkte att möblerna var täckta av gamla lakan och spindelnät. De hörde knarrande ljud som kom från trappan och ficklamporna flimrade ibland som om någon försökte säga något.
När de kom till källaren hörde de en konstig susning som verkade komma från väggarna. De kände att något var annorlunda där nere och bestämde sig för att följa ljudet. De kom fram till en hemlig dörr som var dold bakom en bokhylla.
De öppnade dörren och kom in i ett litet rum med ett gammalt skrivbord. På skrivbordet fann de en gammal bok och en öppen brev som var adresserad till ”Min kära vän.” Boken och brevet berättade en hjärtskärande historia om två vänner som hade varit separerade av en tragisk händelse många år tidigare.
Förvånade över att ha hittat brevet och boken insåg de att de hade stött på en lång förlorad vänskap. De började forska om historien och fann att de två vännerna varit de första ägarna av huset och hade gömt undan en skatt för att hedra sin vänskap.
De tre bästa vännerna bestämde sig för att följa ledtrådarna från brevet och boken för att hitta skatten och hedra de två vännerna som hade förlorat varandra. Efter många äventyr och spännande sökningar hittade de skatten – en gammal bok med värdefulla teckningar och anteckningar.
De förstod att det verkliga värdet av skatten var att de hade återfunnit den gamla vänskapen och att de själva var vänner för livet. De lärde sig att även om en plats kan ha ett skrämmande rykte, kan den också dölja vackra och kärleksfulla hemligheter.
Den kusliga herrgården
I en liten by, gömd bland kullar och skogar, låg en vacker gammal herrgård som alla barnen i byn hade hört talas om. De sa att herrgården var hemsökt och att ett snällt spöke bodde där.
En kväll beslutade tre nyfikna vänner, Leo, Emma och Max, att utforska herrgården. De smög sig dit vid solnedgången med ficklampor och känslan av äventyr i sina hjärtan. Herrgården var stor och mörk, och vinden viskade hemligheter genom de trasiga fönsterrutorna.
När de klev in i herrgården hörde de märkliga ljud som kom från övervåningen. Det var som ett skratt, men inte ett skrämmande skratt, utan ett vänligt och glatt sådant. De bestämde sig för att utforska övervåningen.
Där uppe hittade de ett stort rum med ett gammalt piano. Och på pianot satt det en pojke som var ungefär i deras ålder. Han spelade en vacker melodi och skrattade glatt när han såg dem.
”Vem är du?” frågade Leo.
Pojken, med ett glatt leende, svarade, ”Jag heter Samuel. Jag har bott här i herrgården i många år, och jag älskar att spela piano.”
De tre vännerna satt ner och pratade med Samuel. Han berättade historier om herrgården när det fortfarande var ett pulserande hem och berättade om alla de glada stunderna som hade ägt rum där.
Snart förstod de att Samuel var ett snällt spöke, och de blev vänner. De kom tillbaka till herrgården ofta och spenderade tid tillsammans med Samuel, lyssnade på hans musik och pratade om sina egna äventyr.
Med tiden blev herrgården inte längre känd som det hemsökta huset, utan som hemmet för tre vänner – Leo, Emma, Max och Samuel. De förstod att vänner kan komma från de mest oväntade platser och att det inte alltid är rätt att vara rädd för det okända. Ibland kan det okända vara en källa till glädje och vänskap.
Den mörka skogen
I en lugn och sömnig by omgiven av skog och ängar fanns en magisk skog där träden var höga och hemlighetsfulla. Lokalbefolkningen sa att skogen var befolkad av vänliga skogsvarelser, men alla var eniga om att de mest mystiska var de små glödgloberna som lyste upp skogen varje natt.
Tre bästa vänner, Ella, Liam och Mia, var nyfikna på dessa glödglober. De brukade se dem lysa upp skogen när de satt vid sina fönster om kvällarna. En natt bestämde de sig för att följa efter glödgloberna och se vart de skulle ta dem.
De följde de dansande glödgloberna genom skogen tills de kom till en gömd glänta. Där, mitt i gläntan, låg ett gammalt, förtrollat träd. Trädet var enormt och hade stora rötter som slingrade sig runt det som om de var levande.
Mitt på trädets stam satt en liten varelse som glittrade i det svaga skenet från glödgloberna. Varelsen var en gnistrande alv med vackra vingar som skimrade som regnbågar. Den log vänligt och välkomnade barnen.
”Välkomna till vår hemliga plats,” sa alven. ”Jag heter Ljus-Lydia, och jag är här för att ta hand om glödgloberna och se till att skogen är fylld med magi och skönhet.”
Barnen pratade med Ljus-Lydia och lärde sig att glödgloberna var en gåva från skogens varelser till människorna i byn. De ville att barnen skulle förstå vikten av att skydda skogen och dess skönhet.
Ljus-Lydia visade dem en särskild ritual. Varje kväll skulle de ta en liten bit av sitt godis eller frukt och lägga det under det gamla trädet som en gåva till skogens varelser. På det sättet skulle glödgloberna fortsätta att lysa varje natt och sprida magi i skogen.
Barnen var glada över att ha träffat Ljus-Lydia och lovade att ta hand om skogen och dess hemligheter. De kom tillbaka till gläntan varje kväll och lämnade sina gåvor, och glödgloberna lyste starkare än någonsin.
Så lärde sig Ella, Liam och Mia att det fanns magi runt oss, och att om man tar hand om naturen och respekterar dess hemligheter, kan man vara en del av något vackert och övernaturligt, precis som de glödglober som lyste upp deras nätter.
Den förtrollade skogen
I en liten by vid foten av ett mäktigt berg fanns en gammal och förtrollad skog som var hem för många vänliga skogsvarelser. De flesta barnen i byn hade hört talas om dessa varelser, men ingen hade sett dem personligen – utom en modig flicka som hette Lily.
Lily var känd för sitt äventyrliga sinne och sitt mod. En dag bestämde hon sig för att utforska skogen och bevisa för alla att skogsvarelserna var riktiga. Hon gick djupt in i skogen med en korg av frukt och bär, redo att möta de mystiska varelserna.
Medan hon vandrade genom skogen, hörde hon ett svagt, glädjefyllt skratt i fjärran. Det var som ett klingande skratt som lockade henne djupare in i skogen. Lily följde ljudet och kom till en glänta där hon såg de vänliga skogsvarelserna.
Där satt varelserna som små gnistrande ljusbollar. De var så små att de liknade gnistrande eldflugor, men de var sprudlande av energi och liv. De skrattade och dansade runt i gläntan, och det var som om de lyste upp hela skogen.
Lily satte sig ner och började prata med skogsvarelserna. De berättade för henne att de var ljusvarelser och att de var skogens väktare. De älskade att sprida glädje och skratt i skogen och vara dess beskyddare.
Lily blev vän med ljusvarelserna och delade sina bär och frukt med dem. Hon lärde sig att de var osynliga för de flesta människor, men de hade valt att visa sig för henne eftersom de kände att hon var en sann vän till naturen.
Från den dagen blev Lily känd som ”Vän av Ljusvarelserna” och berättade för byborna om sina äventyr i den förtrollade skogen. Alla började förstå att det fanns magi omkring dem, och att om man var snäll mot naturen och de varelser som vaktade den, kunde man vara en del av något alldeles speciellt.
Så lärde sig byn att magi och vänlighet existerar i världen, om man bara är tillräckligt modig för att utforska och vara snäll mot andra varelser som delar vår planet.
Sagohuset
I en gammal by omgiven av skog och fält låg ett förtrollat hus som alla kallade ”Sagohuset.” Det var känt för att vara hemsökt, men de som hade bott där tidigare sa att det var hemvist för ett snällt spöke vid namn Molly.
En dag, när solen gick ner och skuggorna blev längre, beslutade tre nyfikna barn, Olivia, Lukas och Isabella, att utforska Sagohuset. De hade hört historier om Molly, och de ville ta reda på sanningen.
Barnen gick försiktigt in i huset med ficklampor i handen och sina modigaste hjärtan. De gick genom korridorer täckta av damm och tittade på gamla tavlor som hängde på väggarna. Plötsligt hörde de ett svagt och sorgligt klagande ljud.
Följande ljudet kom de till ett litet rum där det stod en gammal spegel. I spegeln såg de en blek, genomskinlig gestalt som klagade. Det var Molly, spöket!
Barnen var inte rädda, de var tvärtom oroliga för Molly. De frågade vad som var fel, och Molly berättade om sin sorgliga historia. Hon hade bott i huset som en liten flicka och hade älskat det, men hon hade förlorat sina kära och känt sig ensam i många år efteråt.
Barnen kände medlidande och bestämde sig för att hjälpa Molly. De berättade för henne om deras liv och spelade spel med henne. De gjorde huset till en plats full av skratt och glädje.
Snart började Sagohuset kallas ”Lyckohuset” istället för ”Sagohuset” för att hedra den glädje som barnen hade fört till Molly och huset. Alla i byn förundrades över hur ett hemsökt hus hade blivit ett hem fyllt med värme och vänskap.
Barnen lärde sig att det inte alltid är rätt att döma något eller någon efter sitt utseende, och att även de mest ovanliga platserna kan vara fyllda med värme och glädje om man vågar se förbi de första intrycken. Molly och barnen fortsatte att vara vänner och skapa lyckliga minnen tillsammans i det förtrollade huset.
Klocktornet
I en liten stad omgiven av höga berg och gröna dalar fanns ett gammalt torg med ett vackert klocktorn mitt i. Människorna i staden älskade att besöka torget och höra klockan slå. Men på natten, när staden var tyst och månen lyste, hände något magiskt – klocktornet blev hemvist för ett vänligt spöke.
Barnen i staden hade hört historier om spöket och gav det namnet Lilla Lina. De sa att Lilla Lina var en vänlig ande som älskade att sjunga vackra sånger i nattens tystnad. Ingen hade någonsin sett henne, men alla kunde höra hennes vackra sång.
En kväll bestämde sig tre bästa vänner, Clara, Erik och Sofia, för att besöka klocktornet och träffa Lilla Lina. De smög sig tyst ut ur sina hus när föräldrarna sov och gick till torget med en gitarr i handen. De hade hört att Lilla Lina älskade musik, och de tänkte att de kunde spela en sång för henne.
När de kom till klocktornet var det tyst, och staden sov. Clara började spela på gitarr medan Erik och Sofia sjöng en vacker melodi. Plötsligt hörde de en svag, förtrollande röst som sjöng med dem. Det var Lilla Lina!
De kunde inte se henne, men de kände att hon var där och sjöng med dem. Sången var fylld med glädje och värme, och barnen insåg att de hade funnit en vän i Lilla Lina.
Efter att sången var klar började de prata med Lilla Lina. Hon berättade för dem om sitt liv som ett spöke och om hur hon hade bott i klocktornet i hundratals år. Hon älskade att sjunga för staden och se barnen glädjas av hennes musik.
Barnen och Lilla Lina blev vänner och lovade att komma tillbaka varje kväll för att sjunga och spela tillsammans. De lärde sig att vänner kan vara osynliga ibland, men att deras kärlek och vänskap är verkliga och starka.
Så fortsatte Clara, Erik och Sofia att besöka klocktornet varje kväll och spela musik tillsammans med Lilla Lina. De insåg att även om något är okänt eller osynligt, kan det ändå vara fullt av skönhet och glädje om man bara vågar tro på det.
